En dröm börjar tidigt. Min började hos min dagmamma Ingegärd på 70-talet.
01978. I en lägenhet på Söderkulla,
en utav Malmös betongdjunglar,
satt jag och min bästis Maria,och åt en helt underbart brun mat vid ett runt bord.
Maten var alltid så himla smarrig, tyckte vi.

Ingegärd var så otroligt duktig på
att laga "kött, sås och potatis".
Så minns jag att alla rätter hette, oavsett ingredienser, vad det än nu var.
Varje måltid var med precision levererad vid strikta tider varje vardag för oss små.
Det var med fast hand och kärlek som vi fick lära oss att sitta still
tillsammans.

Vi skulle bruka allvar, så vi kunde njuta av hennes kreationer.
Bordsskick är viktigt, sa Ingegärd.
Alla ska få, och alla måste smaka.
Köttbullar, spaghetti med köttfärssås och egenpanerad fisk förtärdes under lagom tystnad.

Mätta och glada, låg jag och Maria i kuddriket och drömde.
Vi tyckte om varandra.
Vi låg nära.
Ibland höll vi handen.

-Vad vill du bli när du blir stor, frågade hon?
-Jag vill bli lika duktig som Ingegärd på att laga mat, sa jag.
-Lika duktig som farmor och moster Greta, lade jag till.
Maria ville bli veterinär. Tror jag?

På sommaren 1992 stod jag med en rolig mössa och ett ytterst mediokert betyg på Borgarskolans gård.
“Va fan fick mig och läsa en 3-årig ekonomisk linje här?”.
Fortfarande oklart.

1994 gick livet vidare.
Genom dansmusikens subkulturer
och arbetsförmedlingens kölappar
till ungdomspraktikernas
fantastiska möjligheter.

Då fick den unge herr Lloyd, med stöd av skattebetalarnas generösa finansiering, en möjlighet att vara med och starta en nattlig verksamhet, där jag tillsammans med andra likasinnade, hade
planen att spela musik jättehögt och visa okända filmer med budskap.
Rökelse och batik var inte ovanligt alls.

Min uppgift var att ansvara för ställets café.
Detta café, hade ambitionen att servera mega-nyttiga smoothies och annat smått & gott.
Smått och gott var typ varma mackor, fantasifulla grytor och vackra sallader
Vegetariskt och spejsigt skulle det vara naturligtvis. Psykedeliskt till och med.

Jag erkänner: grytorna, och allt annat jag försökte mig på, höll väldigt blandad kvalitet. Minst sagt. Hahaha minns fortfarande allt för mycket.
Men embryot föddes.

Genom de få gånger jag faktiskt lyckades att inkassera glädje genom mina små rullar, egenuppfunna grytor och annat märkligt, ökade viljan och drömmen att bli kock. Världens bästa naturligtvis.
Man e ju från Malmö:)

1997 stod jag som kursetta, eller tvåa, eller kanske trea, på en parkeringsplats i Eslövs kommun med min vän och medstudent, Zoran.
Eller var det mitt i Eslöv?
Ja, det va iallafall lannet:)
Hur det nu än var så hade jag i min hand en skrift.
Och enligt denna så var jag numera köksbiträde. Föga smickrande för mitt ego men oj, vilken fantastisk utbildning!

Jag känner fortfarande oerhörd tacksamhet till Kristina och Katarina som stod ut med alla idéer man hade.
Tack och förlåt.

Nu!!!
Jag var redo att anta den professionella kockrollen, och genom världens bästa Mats Ödman, Tomas Hägwall, Tareq Tayler, Björn Stenbäck, Jonas Mohlin, Magnus Berntsson, Rasmus x 3 i Köpenhamn med flera, så stod jag med hårt, men ibland även välförtjänt ny inlärd kunskap om den magiska gastronomin.

Vid denna tid,1999, trodde jag att jag var redo att bli köksmästare.
Eller delad köksmästare iallafall.

Första offret: Restaurang Retro.
Jag tror att jag jobbade där under en viss och inte alls okänd, men mycket respekterad och kompetent R Andersson.
En av Petri pumpas fanbärare.
Lloyden lyckades överleva i knappt 3 veckor.
Men ve den som ger sig.

Ett år senare, efter diverse restauranger där café Konsthallen bör nämnas som den viktigaste, återvände jag till Retro.
Återupprättelse och köksmästartitel fanns som första pris!
Och min själ, efter ett stycke tid blev det faktiskt helt perfekt för alla inblandade.
Familjen Cressy behandlade mig som sin son. Äntligen stod man här som el patron på restaurant Retro i Malmö. Icke dåligt alls.

Året var millenium.
Systrarna Mölstad, tillsammans med en icke så okänd CW, fick genom någons systers pojkvän upp nosen för unge herr Lloyd.
Det var genom en provlagning
och många flaskor vin som dom fick den samme att tacka ja till att blifva deras köksmästare på mästerverket Röda Kran.

Här minns jag hur mitt ego växte till alldeles utmärkt stora proportioner.
Vi fick utmärkelser.
Sen minns jag inget mer.

Vi hade skoj. Året denna gång var 2004.
Tror jag trallala:)
Här träffade jag mina barns mor, och genom henne, och mitt nästa äventyr
Mrs Brown bar & restaurant,
lyckades jag ta större ansvar och utveckla mitt minst sagt kaotiska sätt att laga mat på. Skånskt och näsa till hål( nose to tail) var konceptet.

Funky minimalism och eko-reko var mycket viktigt i mitt kök på tanten.

Här var jag länge.
För länge kanske. (2005-2013)
Men vänner för livet, det fick jag.

2013 registrerade jag och Melissa ett aktiebolag som hette Lyran matbar.
Döpt efter vår älskade dotter.
Här mognade jag som person.
Det har varit både underbart och tufft som fan. Det är stor skillnad på att vara endast köksmästare och att vara både köksmästare och krögare.

Lägger man sen till familjefar och allt som det innebär så förstår man att det är på gränsen till en omöjlighet.
Min enda ursäkt är: jag gjorde mitt bästa.

Min matlagning och gastronomi tillsammans med alla inblandade på Lyran blomstrade iallafall.
Här förstod jag att sann gastronomi handlar om generositet och kärleken till att göra andra människor lyckliga. Genom alla sinnen.
Underbar och självklar upptäckt!

Nästan som att besitta en makt att påverka andra människors känslor genom min matlagning. Hehe;)
Naturligtvis tänker ni nu: oj oj, vilket ego!
Ja, jag har aldrig sagt något annat.
Men det finns fan värre saker här i livet än att tro att man genom sina såser, buljonger, och sitt köttsåsochpotatis, har makten att påverka sina gästers, sinnesstämning.

Till att känna så som jag kände,
när jag låg där bland kuddarna
med Maria på Söderkulla.
Att få känna lycka av kärleken och omtanken.

Kärleken kan inte framtvingas genom hjärtan i olika färger på insta.
Kärleken framträder genom handlingar. Små gester som ofiltrerade når ditt hjärta.Jag vet det nu.

Att få äta sig mätt på mat som någon kärleksfullt tillrett är härligt.
Att få det samma serverat med ärlig förhoppning om din glädje är en förtrollad gest.Om din glädje i sanning uppstår?

Då är mitt arbete inte längre endast ett arbete.

Utan en dans.

En gastronomisk vals.

Vackert!

Att tro och hoppas att man har ett kall här i livet, där man genom sitt arbete får visa viktiga och lekfulla sidor.

Det får vemsomhelst att känna sig viktig och älskad. Det är ju det till slut som allt handlar om. Kärlek á la ge och ta.
Så kände jag då, och i all ärlighetens namn, så känner jag fortfarande.

Tack till alla, och förlåt till vissa!

År 2020 och jag bor sedan en tid själv, separerad från mina barns mor och numera goda vän, och ytterst kompetenta kompanjon, Melissa Garsdardottír.
2020 bryter även den inte så trevliga pandemin ut. Människor blev rädda. Människor förlorar både nära och kära.

Livet blev mörkare.
Vi led alla på våra olika sätt.
En del fick jobba mer.
En del mindre.
Att behöva jobba mycket för att sen behöva jobba ännu mer i kombination med sina egna ökade rädslor och kraftigt minskande timmar av sömn var tufft.

Det var pissebull!!!
Men i allt bull, så började vi på Lyran att köra
en privat matklubb i vår matstudio, där
vi kunde ta emot max 6 personer.

Här jobbade jag tillsammans med olika kolleger och vänner för att skapa en trygg och säker miljö för utsatta och rädda.

Vi skapade en fördjupad och förlängd Lyran-meny. Eller en förlängd Lyran-kväll om ni så ville. Det blev succé!

Totalgastronomi föddes i mitt hjärta.

Som smittad började min fantasi att spela upp drömmar likt filmer, om en matklubb där skiljeväggarna mellan oss som arbetar och ni som är gäster förtunnas.

Blir genomskinlig.
Och nästan försvinner.
Där dynamiken blir som just en dans.
En vals.

Här kan jag leverera det bästa jag kan
under ganska många timmar och till endast ett sällskap, “De lyckliga sex"
Få chansen att skapa totalgastronomi.
Att från sekunden gästerna kommer, fram till avskedet, kramarna (och ibland pussarna) leverera tillsammans med vänner och kolleger en superkväll.
Genom mat & dryck.
Genom musik, konst och allt annat som är vackert. Faktiskt lyckas med att göra människor lite lyckligare. Om än för en kväll.

Vill så gärna att det ska vara så. Vill så gärna det.

Den 17 maj 2022 träffade jag min älskling Mirjam. Min numera underbara fru.
Först endast vänskapligt, och i all välmening och respekt försökte vi hålla det så.
Men ni som fortfarande läser detta vet ju att man inte har en challe när man tittar in i Mirjams gröna ögon. Lloyden föll pladask.

Efter lite lätt neurotiska och smått patetiska, men säkert väldigt underhållande försök, att inkassera denna fantastiska kvinnas välvilja, lyckades jag få en lååång puss. Det var efter tredje rätten, i fönstret mot Jesusparken med en rosa blend, som hon kysste mig. Det va sommar nu:)

Jag blev, och är, så kär i dig Mýra! (Uttalas Miira) Mirjam visade sig även hon vara ytterst kompetent.
Genom hennes väldigt viktiga tålamod och organisationsförmåga har hon
lyckats hjälpa mig att utveckla mitt koncept.
min dröm.

Min Mýran

Det hade aldrig gått utan dig.
Och hade aldrig velat, om det nu gått, göra det utan dig. Vi gör detta tillsammans.

Vilken dröm!

Och nu, ni som vet, ni vet, att denna dröm som nu är vår, har fått ett nytt bo.

Under Västergatan 18B